Changes
Igår hade jag en dag där precis allting gick fel på morgonen. Jag försov mig och vaknade inte förns klockan 6. När jag gjorde frukost jävlades allting med mig. När jag skulle välja kläder blev allting bara fel. Håret var bara fel och sminket blev bara fel. När klockan var 6:55 och det var dags att bege mig hemifrån grinade jag bara. Jag satt på kökssoffan och grinade medans mamma kramade mig. Mycket för mig har känts jobbigt på senaste, har tappat all energi att göra saker, har inget tålamod alls och jag är trött hela tiden. Har varit fylld med ångest och jag har inte haft någon aning om vad som orsakar detta. Jag stannade hemma från skolan igår. Det kändes som att det var för det bästa och det var det också. Jag tog en dusch och gjorde mig iordning i lugn och ro. Tog bussen till stan för att städa i lägenheten och låta Veronica låna min Omvårdnads bok. Efter jag kom till stan kändes det ganska bra och jag städade, drack kaffe och kollade på tv. Vid 15 tiden åkte jag ner till stan för att träffa Deniz. Mysig fika och en tur på stan.
Igår kväll låg jag i sängen och kollade på Titanic. Det är min "behöver-gråta-av-mig-film". Har sett den hundra gånger men gråter ändå varje gång. Jag kväver mina egna känslor och behöver något som utlöser dom för att kunna ta tag i dom. Jag behövde inte se hela filmen för jag pratade med Andrew och han tröck på exakt rätt ställen för att jag skulle plocka fram mina förtryckta känslor. Tack för det. Tårarna bara flödade och jag insåg vad som låg till grund för mitt mående på senaste. Jag har tappat min säkerhet, jag har inte haft kontakt med min pappa på flera veckor, jag har inte haft kontakt med Evalena på flera veckor. Jag saknar min trygghet som jag alltid haft. Jag har tappat den tryggheten som jag haft ett längretag nu.
Förra veckan fick jag ett Sms av pappa där han frågade om jag var arg på honom. Jag är inte arg på honom men känner starka känslor runt det som hänt. Jag väntade några dagar för att tänka igenom vad jag skulle svara honom. Tillslut gjorde jag det och jag skrev ett av de längsta smsen jag någonsin skrivit. Till svar får jag "OK".
Jag saknar min pappa men jag känner mig sviken av honom på samma gång. Jag har varit dit en gång på de senaste veckorna för att hämta kläder. Önskade av hela mitt hjärta att han inte skulle vara hemma men det var han och hela besöket som varade mindre än 5minuter var fullt av ångest för mig. Jag vet att han läser det här också men det bryr jag mig inte om. Nu skriver jag rätt ut hur jag känner.
Åh, vännen... Du är verkligen en fin, öppen och så otroligt bra människa, jag hoppas du vet det.