Krigar kvinna.
Jag har gått runt med smärta till och från i snart två veckor och det börjar verkligen ta kål på mig. Jag är trött, sur och grinig hela tiden. Vill inte ens veta hur många värktabletter jag ätit de senaste veckorna. Sa i helgen att om inte smärtan försvunnit till idag så skulle jag ringa min barnmorska. Smärtan har inte försvunnit och jag har inte ringt min barnmorska.
Diskuterade det idag på skolan. Vi svenskar, generellt ska vara så duktiga. Ensam är stark.
Vi vill inte be om hjälp eller besvära någon medans när det kommer till andra som behöver hjälp ställer vi gärna upp och visar oss duktiga. Det är ju exakt samma sätt som personer i vår omgivning reagerar mot oss när vi behöver hjälp. Man finns där för varandra men det är få som verkligen vill ta emot den hjälpen.
Vi diskuterade också människors jakt på sin själsfrände. När vet vi att vi hittat rätt? Kommer alla någonsin hitta rätt? Enligt texten vi läste så säger grekerna att lååångt tillbaka var vi egentligen två människor som satt ihop i ryggarna. Vi var världens bästa team och vi krigade bäst tillsammans. Men vi kunde aldrig se eller riktigt röra varandra eftersom vi sitter ihop i ryggen.
Vi bad och bad till gudarna att de skulle sära på oss. Och sära på oss gjorde de. Mitt i allt vimmel blev det så mycket människor att vi kom ifrån vår andra halva. Än idag letar folk efter sin andra halva som kommit bort i vimlet.
Just nu ligger jag i sängen och har legat här ett bra tag nu.
Skola i morgon 8:30 till 16:30.
Tjio